Glad kunde Magdalena Andersson presentera sin nya regering. Men det dröjde inte många timmar innan pressen hade grävt i ministrarnas förflutna och hitta synder. Det fanns betalningsanmärkningar, problem med kronofogden, hasch, rattfylla, indraget körkort, förundersökning för sexuella trakasserier …
Det konstiga är att statsministern och hennes stab inte gjort någon bakgrundskontroll. Alla synder ovan hade direkt hittats i en sådan kontroll.
Men Magdalena Andersson är inte ensam om bristande bakgrundskontroll. Göran Persons enda fråga till Thomas Bodström när han skulle utses till justitieminister var ”Du har väl inga lik i garderoben?” vilket Bodström inte tyckte även om han rökt hasch. Fredrik Reinfeldt var inte mycket duktigare. Två av hans nya ministrar fick avgå direkt på grund av obetald tv-licens och svarta pengar till barnflickan.
Med alla regeringens resurser borde det vara lätt att få fram allt som blivande ministrar har i bagaget. Är är det så att man gjort så många politiska analyser och bedömningar att man till varje pris vill ha in den man vill utse? Och det vill man så gärna att man inte vågar gräva i deras förflutna.
Lika illa är det i näringslivet. Man orkar inte gräva i det förflutna, det känns obehagligt att fråga, och personen verkar ju perfekt så då vill man inte krångla till det.
